När jag började klura på det här blogginlägget så satte jag titeln ”vad det innebär att vara yogalärare, vad folk tror och vad som inte ingår”. När jag sedan började skriva så drog mina tankar iväg. Jag skulle fortfarande säga att det handlar om vad det är att vara yogalärare, men ur lite andra vinklar än jag tänkt från början. Så avsnittet jag hade tänkt får komma lite senare i stället och så kör jag på den idén som utvecklade sig själv.
Har du insett att det här med att vara yogalärare är mycket mer än vad du trodde innan du började din yogalärarutbildning, eller ledde din första klass? Och att dina deltagare ibland har förväntningar på dig som du inte alls hade räknat med? Även om en del saker inte är svåra egentligen så är det inte alls vad du trodde skulle vara viktigt som yogalärare som folk ibland värdesätter mest. I det här inlägget tänkte jag gå igenom vad jag anser ingår i yogalärarrollen, vad folk förväntar sig av dig, och vad som absolut inte ingår.
För många år sedan ledde jag aerobicsklasser i en gymnastiksal i en skola en gång i veckan. Innan jag blev yogalärare hade jag redan jobbat länge som gruppträningsinstruktör och lett allt från step och aerobics, till dans och Pilates. Jag är fortfarande instruktör och jobbar numera på Nordic Wellness i Örebro med olika typer av klasser. I den här aerobicsklassen hade jag en tjej som brukade komma så gott som varje gång, glad och positiv, mycket energi och bra på att snappa upp stegen och hänga med. Ibland småpratade vi lite efter passet och några gånger nämnde hon att hon var lite nyfiken på att bli instruktör själv eftersom hon tyckte om att träna och tyckte det verkade roligt att stå ”där framme” och leda en grupp. Hon frågade mig om lite råd och tips och jag som tyckte att det var jättekul att hon var intresserad gick hem och skrev ihop en lista med saker som är bra att tänka på. För, som med så mycket annat, är det oftast inte så lätt som det ser ut. Det är inte bara att sätta ihop lite steg och ställa sig framför en grupp och köra. Jag skrev om utbildningar, hur jag förbereder mig inför en klass, hur mycket tid det tar och vad man behöver tänka på för att sätta ihop en koreografi plus lite annat smått och gott. Det blev några sidor, förmodligen mer än hon förväntat sig att få och antagligen betydligt mer realistiskt (läs avskräckande) än hon räknat med. När jag överlämnade dokumentet har jag för mig att jag nämnde olika utbildningar hon skulle kunna gå, eller om det stod i dokumentet, och sa att jag gärna ställde upp som mentor/bollplank om hon ville. Lite senare sa hon något kort om att hon inte trodde hon hade tid att gå en instruktörsutbildning just då och sedan nämnde hon det aldrig mer. Efter något år slutade jag leda den klassen och träffade henne inte mer, utöver att vi kanske sprang på varandra på Ica någon gång. Hon blev inte aerobicsinstruktör.
I efterhand har jag så klart funderat på om jag var för ärlig och skrämde bort henne från att bli instruktör, jag fick faktiskt lite dåligt samvete ett tag. Jag menade verkligen inte att stoppa henne från att följa sin dröm. Samtidigt hade jag, både i dokumentet jag skrev, i våra samtal, och varje gång jag ledde en klass, sagt rakt ut eller på andra sätt förmedlat hur kul jag tycker det är att vara gruppträningsinstruktör. För det är det. Jag skulle självklart inte fortsätta med det om jag inte älskade att leda klasser. Jag har nu varit instruktör i över 30 år, tro det eller ej, och har ingen som helst tanke på att sluta. Så länge hade jag så klart inte velat eller orkat med om jag inte tyckte att det var värt det. Samtidigt ville jag ge henne en realistisk bild av vad det innebar, inte för att avskräcka utan för att hon skulle ha chansen att vara förberedd. Redan då hade jag sett många av de här ”duktiga deltagarna”, som alltid står längst fram på passen, tränar flera gånger i veckan, gärna kommer fram och pratar med instruktören och har lätt för att plocka upp koreografin och tycker att det är kul. The wannabes. När de får chansen, kanske genom att de blir tillfrågade på gymmet om de kan hoppa in, får erbjudande om att gå en utbildning och sedan börja leda klasser, och när de väl börjar blir de överrumplade av hur mycket som ligger bakom, hur mycket längre tid det tar, och att det är så mycket svårare än det faktiskt ser ut. Det är en sak att göra det, alltså sätta ihop en koreografi och lära ut den, en helt annan sak att göra det bra. Och efter ett halvår så hoppar de av igen, och ibland försvinner de t.o.m. som deltagare – kanske för att de känner sig dumma, misslyckade och väljer att byta gym för att vara inkognito igen, eller faktiskt har tappat sin träningsglädje. Jag ville inte att det skulle hända den här tjejen, för jag brydde mig om henne.
Nu fick jag aldrig chansen att fråga henne, så jag vet inte anledningen till att hon backade, mycket möjligt så var det precis som hon sa att tiden inte fanns, och att min ärlighet hjälpte henne att fatta ett klokt och genomtänkt beslut så att hon SLAPP uppleva besvikelsen av att försöka och inse att det inte funkade. Vad jag vet är att många år senare så utbildade hon sig till Zumbainstruktör och håller nu regelbundna klasser i det, så träningsglädjen tror jag att hon har behållit och hon blev alltså faktiskt instruktör till slut.
Så varför skriver jag den här långa historien om hur jag skrämde bort en potentiell aerobicsinstruktör i ett blogginlägg för yogalärare? Jo, för att det finns många likheter i det att du sällan kan veta hur svårt något är, eller fullt ut vad det innebär, hur mycket tid något tar – innan du faktiskt gör det själv. Du kan inte titta på t.ex. en yogalärare och förstå alla aspekter av vad du faktiskt gör, behöver göra, och kanske vad du tror att du ska men inte borde, som yogalärare, om du inte är yogalärare. Så efter den här långa introduktionen tänkte jag gå igenom en del av det som enligt mig ingår i att vara yogalärare, som kan vara ganska förvånande för en ny yogalärare. Och också ta upp några exempel på vad du absolut inte ska göra som yogalärare.
När jag började som yogalärare hade jag varit gruppträningsinstruktör i drygt 20 år så jag hade en ganska god bild av vad många delar av yogalärarrollen innebar. Jag var van vid att stå framför en grupp och leda människor, hade förståelse för att du måste förbereda dig och planera klasser, att du inte bara kan dyka upp och köra lite (i alla fall inte om det ska bli bra), att du måste vara på plats en stund före och efter varje klass plus restid så att du måste lägga på ganska mycket tid utöver själva klassens längd när du räknar på hur mycket tid det tar dig att leda en klass osv. På så vis var jag nog mer förberedd än många andra, särskilt jämfört med de som bara varit deltagare, eller yogat hemma själva och sedan bestämt sig för att gå en yogalärarutbildning. För eller hur, det kräver ganska mycket mer av dig som yogalärare än vad det kan se ut som från deltagarnas håll? Du som har gått en yogalärarutbildning känner säkert igen dig. Vill du får du gärna höra av dig och berätta vad som var den största överraskningen för dig när du gick från att vara deltagare till att bli yogalärare. Hade du någon riktig aha-upplevelse på din yogalärarutbildning eller kanske när du började leda dina första klasser? Du kan maila mig på eller skicka ett DM på Instagram och dela dina tankar.
Den här bloggen handlar en hel del om sekvensering och det här med att skapa yogaklasser, att rent konkret och praktiskt förbereda dig för att leda en enskild klass, eller flera. Vilket i sig är en stor del av att vara yogalärare och kan vara svårt nog. Du fick antagligen lära dig många olika saker under din 200H och ändå kanske du efter examen kände att du inte alls hade riktigt koll på vad som är viktigt när du ska sätta ihop en smart, rolig och effektiv sekvens som dina deltagare uppskattar. För dig som vill lära dig mer om sekvensering har jag en kurs som kommer senare i höst. Du kan, helt utan förbindelser, skriva upp dig på intresselistan så får du veta direkt när platserna till kursen släpps. Anmäl dig till intresselistan här. Men hur klurigt det här med sekvensering än kan vara, och hur mycket tid det kan ta om du känner dig osäker på det, så är det ju bara en liten del av att vara yogalärare.
För mig är en av de viktigaste delarna med att vara yogalärare att faktiskt hålla space för deltagarna utifrån deras behov, önskemål, kanske problem, svagheter, längtan osv, så klart varierande beroende på dagsform och andra omständigheter – samtidigt som jag ger dem den fysiska upplevelsen av en Vinyasaklass (eller vilken typ av yoga det är) och att jag med hjälp av asanas, de fysiska positionerna hjälper dem att komma närmare sig själva, bli mer autentiska mot dem de verkligen är samtidigt som jag hjälper dem att bli starkare, smidigare, få mer balans rent fysiskt.
Det är en hel del att hålla reda på på samma gång och kanske inte exakt vad du föreställde dig innan du startade din yogalärarutbildning. Det är så lätt att titta på en yogalärare och tro att det är precis vad man ser, någon som står längst fram i rummet, eller går runt ibland, och lär ut olika fysiska yogapositioner, i en sekvens och bestämd ordning, oavsett om det är som ett flöde eller en statisk position i taget. Min yogalärare och första lärare och mentor, alltså inte bara som jag gick på yoga hos utan som lärde mig att bli yogalärare, Josefin Wikström, grundare av traumaanpassad yoga Sverige bland mycket annat, lärde mig tidigt att vad du gör i en yogaklass är långt ifrån lika viktigt som hur du får dina deltagare att känna. Sedan kan så klart det du gör vara en viktig del i hur du får deltagarna att känna men det handlar lika mycket om hur du gör det, vad du säger och vad du förmedlar till dina deltagare i både ord, röst, pauser, kroppsspråk osv. Saker som är svåra att ta på, och som därför kan vara svåra att lära ut på en yogalärarutbildning, och svåra att lära sig samtidigt som du är fullt upptagen med att studera anatomi, biomekanik, asanas, sanskrit, pranayama och yogisk filosofi.
Som yogalärare blir du på många sätt en förebild för dina deltagare, någon de ser upp till. Om du är en duktig yogalärare är det lätt att deltagarna får förtroende för dig även utöver själva yogalärarrollen. Och helt plötsligt börjar de prata med dig om sådant som inte alls har med yoga eller din roll som yogalärare att göra. Du kan få frågor både om krämpor, sjukdomar och skador. Har du varit yogalärare ett tag är jag nästan säker på att du någon gång haft en deltagare som kommit fram och pekat på någon del av sin kropp och sagt ”när jag gör den här positionen, så gör det ont här – vad är det för fel?”, speciellt om din stil som yogalärare är fysisk och du visar stort kunnande inom anatomi och rörelselära. Om du i stället går mer mot det filosofiska och spirituella kanske du fått frågor av mer existentiell karaktär. Deltagare vill bolla sin situation och olika livsval med dig. Oavsett vilket behöver du komma ihåg vad din roll som yogalärare är, nämligen att leda yogaklasser. Du är inte läkare, psykolog eller sjukgymnast och det är inte din sak att svara på den typen av frågor. Dels får du inte betalt för det, det ingår inte i din tid och hur mycket du än vill hjälpa till och vara snäll och generös (vilket också är något vi ofta starkt förknippar med yoga och att vara yogalärare) så ska du inte jobba gratis eller göra fler saker än du redan gör. (Att välja att göra vissa saker pro bono när du har tid och möjlighet är en helt annan sak.) Dels är det inte något du är utbildad i och har kompetens för att svara på. Självklart kan du ha en hel del kunskap, genom din yogalärarutbildning och andra utbildningar och erfarenheter. Du kan ha varit skadad själv och därefter läst på extra, gått till en personlig tränare eller sjukgymnast och fått rehabövningar. Eller läst böcker om filosofi och psykologi, gått igenom egna personliga saker som gett dig livsvisdom och kunskap som du känner att du kan dela med dig av. Men det är viktigt både för din skull och för deltagarna, att du kommer ihåg att det är just yogalärare du är, varken mer eller mindre, och det är gott nog utan att du svarar på frågor eller ger råd som egentligen borde komma från en annan profession. Du har inte betalt för att vara läkare eller personlig tränare, och hur väl du än vill är risken också stor att det blir fel och du gör mer skada än nytta. Även om du ”läst på” eller upplevt olika saker själv så är det förstås långt ifrån att ha utbildat sig till sjukgymnast eller psykolog. Och grejen är att även om du skulle vara supertydlig med dina deltagare och säga ”det här säger jag inte som sjukgymnast utan delar bara mina egna erfarenheter, kom ihåg att det inte är säkert att du har ont av samma anledning som jag” så litar dina deltagare på dig, det är ju därför de frågar dig. Och även om de litar på dig i egenskap av yogalärare så är det lätt att du i deras ögon blir en auktoritet och de tror på dig även när du uttalar dig om skador, kost eller annat som egentligen inte alls ligger inom din roll. Så det bästa du kan göra när dina deltagare kommer med frågor som du inte har formell kompetens för att svara på är att hänvisa dem vidare till rätt instans. Det kan du göra på ett varmt, trevligt och inkännande sätt som visar medkänsla och förståelse för deras problem och gör det tydligt för deltagarna att det är av omtanke som du inte svarar utan ber dem gå till någon annan.
Det här handlar förstås mycket om att sätta gränser, och att du själv är klar över vad som ingår i din roll som yogalärare och vad som inte ingår. Har du inte det tydligt för dig själv blir det svårt att förmedla det till någon annan. På tal om gränssättning som yogalärare så är det ibland en svår balansgång att veta hur mycket av din tid och person du ska dela med dig till deltagarna av. Som yogalärare får du räkna med att det tar långt mer tid än 75 minuter att leda en 75-minutersklass. Du ska förbereda din klass, planera ditt tema och skapa själva sekvensen, kanske öva in den. Tänka igenom hur du ska instruera olika positioner och sekvenser. Jag tycker även att du gärna ska ”regissera” dig själv och med det menar jag att du kan ha planerat när och hur du ska röra dig i rummet. När ska du vara på din yogamatta och demonstrera och när ska du vara någon annanstans i rummet, kanske för att assistera deltagare eller för att du behöver befinna dig någon annanstans än längst fram i rummet när du demonstrerar vissa saker. Det här är ingen detaljplanering men bra att ändå översiktligt ha tänkt på i förväg. Sedan behöver du vara på plats lite före och efter varje klass och troligen har du restid till och från lokalen du har yoga i. Redan här har de 75 minuter som själva yogan ska vara vuxit en hel del. Risken är att tiden springer iväg ytterligare om du inte klarar av att sätta rimliga gränser mot dina deltagare. Självklart du ska vara tillgänglig för de som går på dina yogaklasser om de kommer fram före eller efter och vill diskutera eller fråga saker, om det är relevanta frågor. Men det här får inte ta hur mycket tid som helst, och jag tycker inte heller att det får handla om vad som helst. Du måste så klart sätta dina egna gränser för hur länge du vill och kan stanna efter en klass oavsett om det gäller att svara på frågor eller småprata med deltagare. Visst mått av småprat kan hjälpa dig att bygga relation till dina deltagare och få dem att vilja komma tillbaka till dina klasser och stanna som kund/deltagare hos dig. Återigen, du måste själv känna efter vad som passar dig. Men det finns en risk att deltagarna tycker att de känner dig bättre än vad de egentligen gör, eller att de vill känna dig. De ser dig som en vän och inte som deras yogalärare. Och vissa vänskaper kan förstås starta på det sättet. Du kan hitta folk, eller de kan hitta dig, som du klickar med och som du vill umgås med utöver yogan. Men ibland är det ensidigt, från deltagarnas håll, och ett missförstånd hos dem angående vad du egentligen är för dem. Så om du inte verkligen vill, stå inte kvar i en kvart och låt en deltagare berätta hela sin livshistoria, gå igenom senaste dramat i deras arbetsgrupp och bjuda in sig själv till en fika eller middag hos dig – för att ni trivs så bra ihop och har så mycket att prata om. Lär dig att sätta gränser för vad som ingår och inte ingår i din roll som yogalärare utifrån vad du faktiskt kan och vad som passar dig personligen. Om du upplever att det är svårt, förbered hur du ska kommunicera ut dina gränser eller tänk ut ett svar du kan använda vid olämpliga frågor eller för att komma ur obekväma situationer.
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, för det finns mycket att ta upp i ämnet vad som ingår i att vara yogalärare och vad som inte gör det. Kanske kommer det en uppföljning senare, men här sätter jag i alla fall punkt för i dag.
Vill du lära dig mer om hur du snabbare och enklare kan skapa fantastiska yogaklasser så kan du redan nu anmäla intresse för min sekvenseringskurs 3 steg till att skapa yogaklasser snabbare och enklare som kommer i höst. Gå in på vinyasaplay.se/kurs och anmäl dig. Det är förstås helt utan förbindelser men gör du det kommer du att få information om när kursen släpps först av alla och chansen att boka dig till det allra bästa priset.
Ha en riktigt fin dag och lycka till med dina yogaklasser!